Brukets Alpina i Järfälla 16 januari 2009, kanonerna gick för fullt temperaturen var minus 12 grader. Temperaturen höll sig strax under nollan i en vecka och i ett par veckor till pendlade temperaturen lite under och lite över. Varför den konstgjorda snön låg kvar länge i backen. I övriga terrängen var det noll snö. I år kan jag inte tänka mig att kanonerna behövt dras igång så ofta, tydligen blir det bättre snö från kanonerna för skidåkarna så vem vet? Otroligt effektiva är de i alla fall, man kunde nästan se hur snötäcket ökade cm för cm.

Ave

Morfar fick rycka in och hämta barnbarnet på dagis idag då Nelly hade ont i ett öra. Dock var hon inte sämre än att smurfisarna kom fram, som jag sagt i tidigare inlägg de är tidlösa leksaker. Hungrig var hon också å jag som inte hade någon direkt barnmat hemma. Två ägg åkte i pannan och blev scrambled eggs, bars inte bättre än att två ägg till fixades till. Fyra ägg och macka därtill till lunch ganska bra tyckte jag. Senare mot dagens slut blev lillbrorsan hämtad på dagis av pappa, han undrade naturligtvis var Nelly var eftersom de går på samma dagis men på olika avdelningar. När den stackarn fick veta att syrran var hos morfar blev han upprörd över att han inte fick komma med till morfar och faktiskt ringde han upp mig med pappas hjälp och klagade högljutt på att ha sidsteppats, jag vill komma till dig nuuu tjöt det i luren. Så hårt kan det vara i ett barns värld. Alltså någon av de närmsta dagarna vet jag att jag har en uppgift att klara av nämligen att hämta Anton på dagis för en dag med morfar.

Ave

Nu är det snart dags att fixa till båtarna, vid Riddarholmskajen var de i full gång med att städa runt båten MS Riddarfjärden som är en charterbåt. Byggdes på Lödöse varv 1936 och seglade då under namnet MS Disa. Kollade hemsidan att den renoverades 1999 och inreddes i 30-tals prägel med mahogny och mässing.

Många turister är det på stan året runt numera. Här står de och fotar ut mot fjärden, utom hon med ryggen mot fjärden, tror att hon sms:ar. Mälardrottningen i bakgrunden är en import från USA, skeppet byggdes till den förr så stora filmskådespelerskan Betty Hutton. Men det var länge sedan, nu är hon restaurang.


I väntan på Godot höll jag på att säga, rätt ska vara i väntan på om det kanske kommer en buss. Tåg och busstrafik är ett sorgligt kapitel den här bistra vintern. Både pendeltågen och tunnelbanan fungerar uselt. Redan tidigt 70-tal hade vi problem med pendeln och de har bestått under åren. Trots att nya bättre tåg enligt SL/SJ har satts i trafik uppstår samma kaos varje gång vi får en vargavinter. Låt gå för att de kommer med 10 års mellanrum och tydligen kommer som en överrskning varje gång. Underhåll och förebyggande åtgärder ger man fan i när det fungerar tydligen i syfte att spara pengar. Då kan man undra hur mycket nuvarande pendeltåg och T-bane kaos kostar. Nåt för de styrande att bita i anser jag. Ett tips från mig som är gratis, kolla in T-banan i Moskva den fungerar varje vinter å då pratar vi vintrar som vi har nu.

Ave.

Barkarbyfältet i somras, maskinexpos sedvanliga utställning med moderna grävare och traktorer och en mängd andra maskiner. Så är där också Maskinskyddsföreningen som gräver i historien representerade med grävmaskiner, traktorer, väghyvlar, tändkulemotorer och veteranbilar av betydligt äldre modell. Det här är en fotogenmotor av fabrikat Avance 15 hästkrafter går det att ta ur den. Avance tillverkades av JV Svenssons bilfabrik i Augustendal. J.V.Svenson, lät uppföra en automobilfabrik 1899 i Augustendal (Stora Sickla). När fabriken stod färdig hade det emellertid visat sig svårare än väntat att hänga med utvecklingen på bilområdet. I väntan på en lämplig bilkonstruktion beslöt Svenson sig för tillverkning av fotogenmotorer (tändkulemotorer) med namnet ”Avance”. Den tillverkningen blev så framgångsrik att den 1916 gav arbete åt 500 personer och gjorde J.V.Svensons bilfabrik till en av landets största industriella arbetsplatser. År 1937 övertogs fabriken av Gunnar Philipsson för att användas som sammansättningsfabrik för importerade bilar. Bilfabriken började då göra skäl för sitt namn. Ja du som behagar läsa detta förstår ju att det här området numera heter Nacka Strand och där är en helt annan verksamhet igång i dag.

Bestyckat och lött tre prototyp mönsterkort på Telamp AB, kul att nosa lite på gamla elektronikyrket igen. Nu endast som lödslav inget mät och test det sköter herr Telamp själv. Lilla svarta fyrkanten mitt på kortet är en 44-pinnars PIC-processor lite drygt 15 mm i fyrkant. Att jag klarar att löda alla pinnarna med åldrad syn känns bra, givetvis med hjälp av förstoringsglas.


Lite granna från ovan.


Så här ser en elektronik-innovatörs labb-bänk ut, mätinstrument typ digitalvoltmetrar, oscilloskop, power supplys, pulsgeneratorer, å så lödkolven naturligtvis. Ni ska veta att de där j-a små dioderna, numera ytmonterade är så små att man knappt ser dem. Jo det gör man naturligtvis men knappt en halv millimeter bred och kanske en och en halv mm lång. Då gäller det att ha bra förstoringsglas, fast hand med pincetten där dioden sitter fast, samt en bra lödspets och tunt lödtenn, å bara att identifiera åt vilket håll katoden skall sättas kräver sin man kan jag garantera. Lik förbannat är det kul att meka med grejerna.

Tillbaks till fotokursen som jag nämde i förra inlägget. Här är vi på Centralen och tar de första trevande stegen med olika bländartal och exponeringstider. Helt klart syns det på bilderna att det är små bländartal alltså största gluggarna som jag använt och därmed är skärpedjupet starkt begränsat. Det är i alla fall inte de fotande tjejerna från kursen jag fokuserat på, tycks mer ha varit personerna som handlar i tobakshandeln. Tänk om man hade nyckeln till det där minnet som finns nånstans där i hjärnvinklingarna där all information hur jag tänkte vid foto tillfället finns lagrade. Det skulle vara hur kul som helst för mig idag om det gick, men den nyckeln vete f-n var den ligger nånstans. I dag ser ingen utav butikerna ut så här på centralen, nu är de öppna som snabbköp ungefär å det är väl det de är.

Centralen och Sergels Torg nån gång i mitten på sjuttiotalet, hade just köpt en systemkamera som jag försökte lära mig att fota med. Anmälde mig till en kvällskurs på ABF tror jag det var, i alla fall höll vi till i en lokal på Bysis på söder. Vi var tio totalt på kursen, jag och nio tjejer vilket jag tyckte var en väldans trevlig kursmix. Minns inte så värst mycket mer än att vi gick igenom grunderna för foto, framkallning och ta fram papperskopior. En kväll var vikt för att fota på centralen där vi skulle testa med olika exponeringstider och bländare, för att nästa gång framkalla och gå igenom vad vi åstadkommit. Det blev av 36 exponeringar med kraftigt varierat resultat, men det var ju trial and error som gällde då som nu. De här två bilderna är skannade med en flatbäddsskanner inte det bästa för negativ. Bilderna skulle antagligen bli lite bättre med en riktig negativskanner, men dom kostar en hel del och jag fotar digitalt så det ger jag f-n i att köpa.

Här gott folk är det stor skillnad mellan färg och black and white för att prata utrikiska. Höstbild från september 2007 ute på ängen på andra sidan gatan här i Kyrkbyn. Om jag minns rätt så var det dramatiken på himmelen som fick mig att skjuta av ett par bilder. Personligen gillar jag både färgbilden och den konverterade svartvita bilden, men tycker att ängen med skogen i bakgrunden framhävs bäst i färg. Medans den dramatiska himmelen framträder tydligare i svartvitt. Ja det här är ju subjektiva åsikter så båda är rätt eller fel beroende på tycke och smak.

That´s all folks.

Gråmulna dagar som är rådande nu blir skillnaden inte speciellt stor mellan svartvit och färgfotografi. Nu är inte den svartvita bilden fotad med film utan konverterad från färg. Godkänns inte som jämförelse av en trogen analog fotograf ( dom är fler än man kan tro) som troligen skulle säga att svärtan i bilden är långt ifrån vad man kan få med svartvit film av typ Kodak classic high-speed black and white photographic film Tri-X 400 ASA. Hmm säger jag, dammade av min gamla analoga kamera för en tid sedan och testade att fota med just denna filmen. Å inte var det lätt att ställa in skärpan med snittbildsmätning van som jag är med autofokusen på digitalarn. Så var det den där långa erfarenheten med att fota analogt som behövs i bagaget för att känna efter för att få rätt bländare och tid o.s.v... Kan bara säga att jag blev långt ifrån nöjd med resultatet när filmen väl var framkallad. Slutsatsen är att digital fotografering är att föredra för mig.

Jojo i dag på min promenad i det vackra skogspartiet dök denna lilla väl informerande oansenliga lilla skylt helt plötsligt upp. Nämda skithög var antingen bortplockad eller översnöad. Hade ingen lust att undersöka om den fanns där eller inte. Viss språkförbistring kan utläsas i texten, blocka istället för plocka och bot istället för hot. Men vad gör det när texten klart beskriver vad som kan hända. Å den saken är klar att jag gärna skulle hjälpa skyltuppsättaren att hitta hundägaren som så att säga skiter i att skiten får ligga kvar efter att hunden offrat. Lite väl ofta som det ligger hundskit på allmänna promenadvägar som vi måste kryssa oss fram emellan, eller hur.

Handen på hjärtat har du tänkt på någon gång hur mycket renhållningsgubbarna betyder för hur du upplever vår vackra stad eller för turisterna. Det är förvånansvärt hur många både äldre och yngre som t.ex öppnar ett paket cigaretter och låter den bortrivna pappersbiten singla ned på gatan. För att sen när det färdigtrökt slänga fimpen där man står, och riktigt trampa ned så den ligger där den ligger. För att inte glömma allt annat skräp som slängs utmed gatorna en urdrucken öl eller läsk och skulle det finnas en sopkorg fylls den tills den är full och sen fortsätter man att lägga utanför och runt i kring. I stället för att bära med sig skräpet till nästa sopkorg. Vem tar reda på all den här skiten? Just det renhållningsgubbarna de utför ett strongt jobb tycker jag, staden skulle vara betydligt skitigare utan dem.

Nog med pekpinnar

Det här är Peter Frisk som leder en annorlunda stadsvandring runt Slussen. Vandringen utgår från Karl IV Johans staty varje tisdag och torsdag kl 12, den handlar om förslaget att bygga om Slussen. Vandringen kostar inget. Peter berättar objektivt om konsekvenserna av den tänkta ombyggnationen, även om det ganska snart skiner igenom att han är ganska så kritisk till planerna. Med vandringarna önskar han få igång en diskussion mellan för och mot omdaningen.
Här syns det klart att torget framför Stadsmuseet där man idag har en bedårande utsikt mot strömmen kommer att bli kraftigt förminskad i praktiken nästan ingen alls.

Har man tvivlat på den första modellbilden vad det gäller utsikten mot strömmen så syns det med ännu större tydlighet på den här vyn att utsikten är i det närmaste noll. Intill det här lilla torget framför stadsmuseet leds bil och busstrafik förbi både från Katarinavägen och Hornsgatan. Hur kul blir det att sitta där med en kaffe med noll utsikt mot strömmen och buss och bilbuller och avgaser. I min värld borde trafiken förlagts till under byggnationen. Näe den här modellen får tummen ned från mig. Det sorgliga är att Slussens vara eller inte vara har stötts och blötts i rätt många år nu, rätt många förslag har förkastats och långbänken har tydligen gjort att de styrande gett upp och bestämt sig för att nu kör vi oavsett konsekvenserna.

Det här var skumt och mycket roligt tycker jag, en julgran utmed en nyupptäckt promenadstig nånstans i de norra skogarna. Ganska nära villabebyggelse förstås, och julen varar ända till påska vad jag vet. Blir att hålla koll på den här innovativa skapelsen för att se om den är kvar efter påsken? Skulle nog tro att den kommer att stå där länge, så vida inte några vandaler får för sig att gå bärsärkagång. Snön är kvar än och det är härligt, i Pittsburgh där min dotter är bosatt har de fått så mycket snö de senaste dagarna att snöröjningen inte hinner med. Skolorna är stängda eftersom skolbussarna inte kan ta sig fram och barnen jublar. Är det någon som minns när vi senast hade en vinter som den vi har nu. Man måste nog ta sig tillbaka till tidigt 80-tal för att komma i närheten.

Om det här var mitt hus skulle jag starkt misstänka att isoleringen i taket är i mycket dåligt skick. Fast å andra sidan är istapparna dekorativa och kanske ger värmeförlusterna en lagom temperatur för blommorna som säljs där.

Det är mycket snö på våra tak nu, ett hus fick i fredags läckage. Starkt oroande naturligtvis, vi var fyra som hjälpte grannen att skotta rent på taket. Takets yta är lite drygt 113 kvm och snödjupet cirka 45 cm det blir ungefär 50 kubikmeter snö totalt och 12,5 kbm per skalle. Det kändes i min gamla kropp kan jag tala om, muskler jag inte kände till gjorde sig påminda och ville inte vara med om sån här snöskottning. Idag är jag dock fit for fight och ska ta mig upp på mitt eget tak för att skotta rent det från snö innan vi får töväder. Lätt att räkna ut att 50 kbm blöt snö kommer att belasta taket en hel del även om ett tak i mellansverige är beräknat för att klara 50 till 60 cm snödjup så ska skiten bort. Tänker ta hela veckan på mig att skotta så ska nog kroppen greja det.

Två unga herrar fyllde år i helgen, william 4 år och Jonathan 3 år. Det är bara att instämma i kören och gratulera. Nu behöver jag motionera hela den kommande veckan efter två dagars frossande i tårtor, bullar, kakor och godis.

Det här är ladan vid Riddersviks Gård, när jag gick i Hässelby Villastads skola en gång i tiden var fortfarande gården i bruk med mjölkkor. En grabb i en parallellklass bodde i en av gårdens byggnader, när jag frågade honom var han bodde någonstans svarade han "jag bor på ranchen"?? Jag stod som ett frågetecken, rancher har vi väl inte i Svedala så jag frågade om och fick samma svar. Å var finns den då undrade jag, ja du vet Riddersviks Gård sa han till slut. Som sagt han gillade västern filmer antar jag. Alltså har jag besökt ranchen Riddersvik idag bara så ni vet.

Nu tittade jag inte efter om det här är ett sto eller en hingst i alla fall fanns det inget som hängde i backen under buken vilket det ofta gör om det handlar om en hingst. Men vilka ögonfransar kan ju göra vilken Hollywoodskådis som helst grön av avund. Visst måste det vara en hovdam, sen tillkommer en fråga i mitt huvud, har hingstar också så här långa ögon fransar? Får kolla upp det vid ett annat tillfälle om ingen är snäll och upplyser mig. Inte skyggade hon för mig heller kom fram och ville hälsa, trodde nog att jag hade godis med mig. Efter lite nosande fick jag klappa henne, en riktigt vacker häst i mina ögon.

1636 heter den Stoore Konnungzgatan och 1639 Drotningegathon, antagligen en hyllning till den då minderåriga drottning Kristina. I alla fall torsdagsklubben (elaka tungor som talar i tungor brukar kalla oss thirstyclub) började dagen med en lunch på ett mathak vid Norra Bantorget. Minns inte hakets namn men lunchpriset minns jag 85:-. På nyheterna igår konstaterades det att lunchpriserna i Stockholm stigit tll 79:-, av priset att döma måste vi ha hamnat på en lite finare krog då eller vad f-n ska man tro. Maten var god och skilde sig inte från andra hak i stan.
Nu drar vi Drottninggatan fram och viker av till vänster vid riksdagshuset "huset där visa beslut fattas" du som läsare har tolkningsfrihet på den ordleken. Så går vi in på den nyrenoverade Norrbro som ser ut som förut trots 3 års renovering och en massa miljoner nedplöjda. Under Norrbro ligger Medeltidsmuseet också det renoverat, där finns mycken intressant information om vår stads historia. Därefter pölsade vi vidare i snömodden till Hornsgatan och Galleri Kontrast å tittade på Nordens Fotoskolas fotoutställning. På samma gata lite senare intog vi livets vatten på en krog vid Mariatorget. Vi hann med en hel del denna dagen å bra va det.

I en förvandlad stad brukar jag tänka ibland när jag besöker staden. Henning huvudpersonen i Fogelströms oöverträffade Stockholmsskildring (stadböckerna) inflyttade till staden för 150 år sedan. Böckerna sträcker sig från 1860 till 1880. Södermalm var till stora delar obebyggt där byggde Henning så småningom en enkel boning för sig och Lotten. Inte mycket som är sig likt sen den tiden. Det var genom dessa böcker jag lärde mig att sumprunkare faktiskt var ett yrke.
När Henning träffade Tummen som blev hans bäste vän och vägledare i det grymma stadslivet ordnade Tummen så att Henning blev sumprunkare, som är en äldre yrkesbeteckning för en person som syresätter fisksumpar genom att skaka dem så att vattnet i dem byts ut. Rent praktiskt gick det till så att skärgårdsfiskare som seglat till en stad för att sälja sin fångst förvarade den i sumpar som var bundna under båtarna. Sumprunkarna fick sedan gå dit på nätterna och gunga båtarna fram och tillbaka för att friskt vatten skulle strömma i sumparna och hålla fångsten vid liv. Några "sumprunkare" kom på att om man hängde en stor sten eller en tyngd i ett långt rep i masten och satte den i svaj, som en klockpendel, så slapp dom det jobbiga att gunga båten.