The black and white story, eller? Ja inte vet jag, tror nog att jag kallar det mesta av dessa för vimmelbilder. Bilderna varierar från Rom till Akalla, såväl som till Ostindiefararen Göteborgh. När jag under en längre tid plåtat en drös med färgbilder känner jag mig helt plötsligt mätt på alla dessa färger som rätt ofta tar bort koncentrationen från motivet. Vad jag egentligen menar är att i färg kan det uppstå flera motiv i bilden, lätt förvirrande emellanåt. Så provar jag att konvertera bilden till svartvitt och helt plötsligt träder huvudmotivet fram för mig. De andra färgklickarna liksom blir bakgrund istället för att konkurera. Så tycker jag ibland,
inte alltid, ibland kan jag tycka det omvända. Det tolkar jag som att en bild kan ge ett intryck första gången man tittar på den. Sen hamnar den i det stora bildlagret, ett halvår senare kan den ge ett helt annat intryck och kanske också att bilden ger mig en ny känsla. Fan du är inte en så dålig bild som jag ansåg första gången du dök upp. Helt plötsligt har den växt på nåt sätt eller jag vaknat till på nåt sätt. För all del det omvända kan lika gärna ske å då är det nog läge att radera skiten.
Som vanligt tycker jag att du ska klicka på bilderna för att skåda dem i ett större format, bilderna vinner på det.

Ten four and out